Efterdyning

Nu har jag börjat smälta det jag sett på festivalen. Måste nämna några som stack ut lite.

En grupp som kallade sig Småstickorna hade gett sig i kast att spela Yerma av Frederico Garcia Lorca. Handlar om Yermas längtan efter ett barn.
Huvudrollsinnehavaren var en ung tjej, knappt kvinna, men oj vad hon var trovärdig. Samspelet mellan Yerma och hennes väninna var underbart att se. Mindre trovärdig var han som spelade Yermas make. Han hade byxorna på modernt vis hängande nedanför bäckenbenet och det passade inte alls rollen.

En annan föreställning som jag kommer att minnas är Lindormen. En isländsk folksaga, också den handlar om längtan efter barn. Paret går till en häxa som lovar dem att om de bara tar hand om det som kvinnan föder fram, så ska häxan se till att det blir barn. När kvinnan sedan föder en flicka tillsammans med en orm, så börjar själva berättelsen om att man kan vara värd att älska även om man är annorlunda.

En tredje som lämnat kvar minnen så här lite i efterhand var slutföreställningen, Zoe. Här handlade det om nycirkus. Medlemmarna i Teater katastrof hade börjat öva in sina färdigheter i september/oktober, och nu kunde man jonglera, hålla på med pinnar och vara eldslukare. Allt detta på ett halvår. Visst är det fantastiskt? Heja på!