söndag 29 april 2007

Alla goda ting är nio får en trea

Har precis kommit hem efter att ha sett den bästa revyn som satts upp på Nya Teatern i Örebro. Det är också den första, så det kanske inte säger så mycket om kvalitén.

I mitt tycke var det en mycket blandad kvalité som bjöds. Och i stort sett godkänd. Jag fick skratta några gånger och det var inget nummer som var direkt dåligt. Men jag kunde inte begripa varför man höll i mikrofoner utan sladd (och det var inte sändare i dem heller) i vissa sångnummer. Man skulle behövt mikrofonförstärkning på en del av aktörerna. Några pratade så fort och så lågt att jag överhuvud taget inte hörde något alls av vad de sa. En del hade en tendens att bli privata på scen, det är aldrig bra. Men där fanns några klart lysande stjärnor också. Tyvärr vet jag inte vad de heter, annars skulle jag nämnt dem vid namn.

De flesta sångerna man sjöng var unisont. Har man nio röster att tillgå så varför inte utnyttja dem bättre och lägga in några stämmor?

Jag vet inte vilken scenerfarenhet som fanns i gruppen, men några stack ut och visade att de visste vad de gjorde och ville. De skulle kanske ha delat med sig lite av sin erfarenhet till de som saknade det. Jag tror också att man skulle ha vunnit på att träna mer på tal och andning. Som sagt några talade för lågt, de nådde knappt fram till första raden (och där satt jag).

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vad tyckte du om Lekebergs revysällskap-numret? Fniss fniss..
Jag tycker de hade snygga mustascher.

Mr Blues sa...

Vilket nummer var det? Var det flickan som kom in med en kopparspann?
Jag fattade inte vad det hade med Lekeberg att göra...

Anonym sa...

Först sa de ju (i alla fall den föreställning jag såg) att det var "i Lekebergs revysällskaps tappning" eller nåt i den stilen. När alla kom in i mustasch och pratade dialekt.
visst var det en "herre" i mustasch som flörtade med en flicka (kanske med kopparspann, jag minns inte).

Mr Blues sa...

Ok, om det var det numret så fattade jag inte vad som var i "Lekebergstappning".